I söndags styrde vi kosan till Småland, närmre bestämt Tranås. Mia och Irma åkte med oss, Irma och Niska överröstade bilstereon den första milen - damerna var laddade... När vi kom fram till Tranås var spåren klara att gå ut, Mats hade antagligen kämpat hårt! Irma var först ut och löste sitt spår lysande, det var värre för matte Mia som hade fullt sjå att hänga med i backarna .

Niska under uppletandet

Niska var minst lika duktig hon om man bortser från en vinkel där det var lite snurr, men det får nog jag ta på mig... Eftersom det var snötäckt mark såg jag ju vart spåret gick, men inte att det vinklade åt höger strax därpå - det KÄNDE Niska. Pinsamt tråkigt att stå och hålla igen en hund som är på spåret, men skönt att hon är mer envis än vad jag är ! Snart är det barmark igen och då lugnar hennes matte ner sig . Får väl glatt erkänna att spåret höll på att ta musten ur mig också , för att inte nämna den stackars handen som spårlinan virades runt...

Även Ivans spår gick jättebra, så alla var nöjda å glada inför nästa prövning - uppletandet. Rutan verkade, precis som Mats sa, vara svår fast den såg busenkel ut. Niska jobbade si så där, hade sina egna åsikter om vart hon skulle hålla till... Jag får nog börja träna mer korridorer igen för att få till lite raka skick och därmed kunna styra arbetet lite bättre.

Ivan i full fart över stock och sten

Irma i startgroparna

Avslutningsvis körde vi lite lydnad på den vattensjuka planen. Niska fick börja med två budföringar med Mia som mottagare, Mats skötte pistolen. Den lilla hunden låg som en streck över planen och brydde sig inte om skotten, hade hon kunnat så hade hon nog skjutit själv i god Vilda Västern-anda - för hon tycker att det är galet skoj att få springa fram och tillbaka ! Lydnaden hade jag inga större förhoppningar om eftersom vi inte verkade befinna oss på samma planet, lilla loppan och jag, och jag kände det som näst intill meningslöst att ens försöka. Men faktiskt så gick det helt ok när vi väl kom igång! Naturligtvis måste jag tänka på att variera mitt val av träningsplatser framöver, så hon inte stressar upp sig som idag. Å så vitt jag vet kommer det inte att hållas någon brukstävling på min lilla fotbollsplan...

På kvällen var hon faktiskt lite trött, hon låg och snarkade med huvudet nerborrat i sin egna lilla kudde; grabbarnas avdankade sittpuff!

Tänk att en timmes bowlande kan ge mig träningsvärk i armen. Men det var det värt, vi hade en jättetrevlig torsdagskväll! Efter att ha intaget en grillkorg med rött vin därtill, var det dags för en timmes bowling. Det var nu det var dags för mig att plocka fram mina dolda talanger, men jag hade inga ess i rockärmen... En endaste strike lyckades jag åstadkomma men dock några bra förstaslag som jag kunde spärra. Vi tjejer delade på en bana och efter två serier stod jag som slutlig segrare, med de andra flåsande i nacken. Det måste vi göra om någon gång!

Idag har det mest blivit att röja en massa här hemma. Jag tog bl.a med mig sönerna för att panta alla flaskor och burkar. En hel kundvagn fyllde vi, och det blev ett litet extra tillskott till deras veckopeng. "Lätt fånget, lätt förgånget" heter det ju, så blev det också med en del av dessa slantar: Pontus och Wictor ville genast åka till Hydro-macken där de säljer så gott godis såsom spray och coola klubbor.

... inte från dagens träning

Niska fick på eftermiddagen sträcka ut i uppletanderutan och hon var såg pigg! Ett föremål sprang hon rakt över ca 4 gånger, så tempot var med andra ord liiite överdrivet! Imorgon ska vi åka till Tranås och träna med Mia och Mats, det ska bli kul!

Pontus och Wictor ska på dagsutflykt med scouterna imorgon bitti - samling 8.00 Ja, det är tidigt med tanke på att vi ställer fram klockan inatt, så nu är det dags att runda av för idag.

Ni släcker väl en timme???

Ikväll har det äntligen blivit lite träning. Inget märkvärdigt – åkte inte ens ut till klubben, men vi var ute och jag hade planerat att träna! Började med hennes favoritnummer: saktagåendet. Nu gick det inte så himla sakta, hon slog i en högre växel än önskvärt och trippade glatt på. Att hon sen fick, utan belöning förstås, komma tillbaka och göra om, störde henne inte ett dugg. Nej, hon fortsatte gladeligen att knata på… Nu var det ju inte så himla smart av mig att inleda träningspasset med detta moment, jag får tänka till nästa gång!

Fria följet gick dock förvånansvärt bra ikväll. Hennes kontakt var det inget fel på, inte ens i svängarna då hon haft en tendens att släppa! När ljuden kom klev jag helt sonika ur position och hennes protester blev relativt små – hon kom snabbt upp till sidan igen och var tyst. Jag kunde t.o.m göra halter och starta igen utan att det uppstod missljud.  

Innan vi gick in passade vi på att träna lite frivilliga hopp över hinder i  trädgården. Då hade jag slangen som belöning och hon hoppade som om det gällde livet. Efter en stund fick hon starta i utgångsläge och hoppa på mitt kommando, det gick ganska bra, något enstaka startgnäll. Det var dock lite problem med att sitta ner tungt på rumpan på andra sidan hindret…  

Idag har det ju varit våffeldagen och vi åt våfflor till kvällsmat…

Ok, inte helt nyttigt, men vad fasen, en gång om året?! Niska fick slicka rent gräddbunken och hon var inte kontaktbar på en liten stund. Imorgon blir det middag ute med bowling som avslutning. Vi är ett gäng på jobbet som bestämt oss för att hitta på något kul tillsammans. Det blir säkert kul! Undrar just hur många strikes i rad jag kommer att få till!

Nu ska jag sätta mig och flukta lite i tävlingskalendern, funderar på att försöka mig på ett lägrespår under våren trots allt. Det skulle antagligen få mig att komma igång och träna mer regelbundet också, och det skadar ju inte!

Mitt i all sorg efter Rosco så har träningen med Niska blivit en hel del åsidosatt av naturliga skäl. Vi har nu så smått kommit igång igen och hon uppskattar det  verkligen. Sen hon blev  ensam hund i huset kan man skönja ett visst lugn; hon är mycket lugnare när vi ska gå ut, hon är lugnare när vi tränar och hon äter sin mat SAKTA! Det kan ju mycket väl bero på att hon saknar sin fyrbente vän och att hon snart är tillbaka i samma gängor, eller så har hon triggats så mycket av att de varit två som ”tävlat” om allt... För min del får det förstås bero på det sista alternativet, det är så mycket behagligare med en lugn schäfer än en halvrabiat en.

På tisdag kväll var det föreläsning med Fanny Gott, en föreläsning som handlade om shaping och tricks och alla fördelar denna träning innebär. Mycket av det som sas var inte nytt för mig, jag har ju försökt mig på en hel del innan, men det var en trevlig föreläsning som gav en kick i rätt riktning och visade på att vi jobbar på rätt sätt.

Fanny och Shejpa leker mellan övningarna

Squid, 6 månader gammal, hade ett brett register (trots sin ålder) med trick att visa...

Niska är otroligt duktig på att erbjuda olika beteenden med sina framtassar och sin nos – men bakkärran, nej den existerar liksom inte…! Passade på att fråga Fanny hur jag skulle få igång den och med facit i hand så känns det blaha att jag inte kunde komma på det själv. Igår testade vi vårt nya tips och efter en stunds kliande i skallen, så började det att hända grejer! Kul var det!

Niska, numera med bakben :)

Nu är det dags att ta en ”powerwalk”, har mer eller mindre fastat en vecka utan att vågen minskat ett endaste kilo, nu är det åter igen dags för GI. Blir galen, vill inte bada i vassen i år igen… Kanske jag rentav måste börja jogga också??? Kanske ut och spårträna istället?!?

Idag är det precis en vecka sedan Rosco så plötsligt lämnade oss. Det har varit en vecka som varit tyngd av sorg och saknad. Man undrar om man någonsin ska kunna känna sig riktigt glad igen, men vet samtidigt av erfarenhet att tiden läker alla sår. Att det gick så snabbt var ju skönt för Roscos del, han fick vara pigg och glad in i det sista, men desto värre för oss – det kom som en chock! Ultraljudet av hjärtat en dryg månad tidigare visade ju på att inget förändrat sig negativt sen sist och därför invaggades jag väl i en falsk förhoppning att vi skulle få ett år till, minst. Rosco hade dessutom varit väldigt pigg och busig den senaste tiden och visade inga tecken på att slutet var nära. När vi kom in till djursjukhuset så var han så illa däran att det bara fanns ett alternativ. Hans hjärta pumpade så fort och ineffektivt, och Rosco var så trött…

Valla Djurklinik ska ha en eloge för ett vänligt och fint mottagande, och rummet där Rosco fick somna in var så fint inrett med levande ljus som rörde sig sakta. Han låg på en röd filt i en Bia-bädd med huvudet i mitt knä, han var lugn och avslappnad in i det sista. Endast avsaknaden av hans andetag mot min hand avslöjade att han gått sin sista promenad över Regnbågsbron.

Rosco - saknaden är enorm, vi älskar dig så! Du finns i våra hjärtan för alltid! Vi är tacksamma för de drygt 9½ åren vi fick tillsammans, de år du förgyllde vår vardag med en härlig portion humor och stor tillgivenhet. Vila i frid.

Vill också tacka alla som på ett eller annat sätt stöttat och tröstat.

...SÅ ÄLSKAD, SÅ SAKNAD...

Igårkväll, på sista rastningsrundan, sa Zedde när han kom hem att Rosco varit jättslö - han hade mer eller mindre uppehållit sig bakom husse. När de kom hem gick Rosco och la sig i korgen i vardagsrummet vilket inte på något sätt är onaturligt, men när jag efter en halvtimme gick för att titta till honom låg han inte kvar där, han hade gått in till sovrummet och lagt sig istället. Den blicken han gav mig var väldigt trött och han iddes knappt lyfta huvudet. Jag såg att bröstkorgen rörde sig häftigt och när jag la handen över hjärtat fick jag panik, det slog så snabbt att det knappt var någon mellanrum mellan slagen, uppskattningsvis närmre 200 slag/minut.

Jag ringde jouren i Strömsholm strax efter midnatt som sa att allt tydde på hjärtklappning och att prognosen såg sämre ut med hans tidigare hjärtproblem, att han kanske var på väg bort från oss. Fan, jag stortjöt som en gris medan vi diskuterade, Zedde och jag, om vi skulle åka iväg med honom, om han skulle klara den långa resan. Vi hade även telefonkontakt med distriktsveterinären... Efter en stund lugnade hjärtslagen ner sig lite, Rosco såg lugn ut men trött - vi beslöt oss för att avvakta tills morgonen då han inte verkade ha direkt ont. Jag bäddade ner mig på golvet bredvid honom och kände hans andetag mot min hand när jag efter mycket om och men kunde somna.

Idag på morgonen var allt som vanligt! Vackre svarten var hungrig och busig, avverkade morgonrundan i samma normala stil som brukligt är, kunde inte låta bli att vare sig busa med Niska eller skälla ut flyttfåglarna. Vi ringde djursjukhuset och diskuterade natten händelser, men att det skulle vara mer eller mindre svårt att göra någon undersökning nu eftersom problemet ej längre fanns kvar. Om det skulle hända igen, så är det aktuellt att ta ett EKG för att se vad som orsakar det hela.

Allt lugn och ro till för en timme sedan... På kisserundan började han med att gå och busa med sin PET-flaska, men då vi gått en ca 300m blev han åter trött. Hemvägen blev en mardröm, jag gick små myrsteg och Rosco tassade efter. Nu ligger han åter igen i sovrummet, inte lika illa som igår, men ändå... Tid är bokad och om en stund åker vi till Valla-kliniken, jag är så orolig att det känns som om jag håller på att gå i bitar. Jag vill verkligen inte tro att detta ska vara slutet, jag vill inte tro det!