...SÅ ÄLSKAD, SÅ SAKNAD...

Igårkväll, på sista rastningsrundan, sa Zedde när han kom hem att Rosco varit jättslö - han hade mer eller mindre uppehållit sig bakom husse. När de kom hem gick Rosco och la sig i korgen i vardagsrummet vilket inte på något sätt är onaturligt, men när jag efter en halvtimme gick för att titta till honom låg han inte kvar där, han hade gått in till sovrummet och lagt sig istället. Den blicken han gav mig var väldigt trött och han iddes knappt lyfta huvudet. Jag såg att bröstkorgen rörde sig häftigt och när jag la handen över hjärtat fick jag panik, det slog så snabbt att det knappt var någon mellanrum mellan slagen, uppskattningsvis närmre 200 slag/minut.

Jag ringde jouren i Strömsholm strax efter midnatt som sa att allt tydde på hjärtklappning och att prognosen såg sämre ut med hans tidigare hjärtproblem, att han kanske var på väg bort från oss. Fan, jag stortjöt som en gris medan vi diskuterade, Zedde och jag, om vi skulle åka iväg med honom, om han skulle klara den långa resan. Vi hade även telefonkontakt med distriktsveterinären... Efter en stund lugnade hjärtslagen ner sig lite, Rosco såg lugn ut men trött - vi beslöt oss för att avvakta tills morgonen då han inte verkade ha direkt ont. Jag bäddade ner mig på golvet bredvid honom och kände hans andetag mot min hand när jag efter mycket om och men kunde somna.

Idag på morgonen var allt som vanligt! Vackre svarten var hungrig och busig, avverkade morgonrundan i samma normala stil som brukligt är, kunde inte låta bli att vare sig busa med Niska eller skälla ut flyttfåglarna. Vi ringde djursjukhuset och diskuterade natten händelser, men att det skulle vara mer eller mindre svårt att göra någon undersökning nu eftersom problemet ej längre fanns kvar. Om det skulle hända igen, så är det aktuellt att ta ett EKG för att se vad som orsakar det hela.

Allt lugn och ro till för en timme sedan... På kisserundan började han med att gå och busa med sin PET-flaska, men då vi gått en ca 300m blev han åter trött. Hemvägen blev en mardröm, jag gick små myrsteg och Rosco tassade efter. Nu ligger han åter igen i sovrummet, inte lika illa som igår, men ändå... Tid är bokad och om en stund åker vi till Valla-kliniken, jag är så orolig att det känns som om jag håller på att gå i bitar. Jag vill verkligen inte tro att detta ska vara slutet, jag vill inte tro det!