Idag är det precis en vecka sedan Rosco så plötsligt lämnade oss. Det har varit en vecka som varit tyngd av sorg och saknad. Man undrar om man någonsin ska kunna känna sig riktigt glad igen, men vet samtidigt av erfarenhet att tiden läker alla sår. Att det gick så snabbt var ju skönt för Roscos del, han fick vara pigg och glad in i det sista, men desto värre för oss – det kom som en chock! Ultraljudet av hjärtat en dryg månad tidigare visade ju på att inget förändrat sig negativt sen sist och därför invaggades jag väl i en falsk förhoppning att vi skulle få ett år till, minst. Rosco hade dessutom varit väldigt pigg och busig den senaste tiden och visade inga tecken på att slutet var nära. När vi kom in till djursjukhuset så var han så illa däran att det bara fanns ett alternativ. Hans hjärta pumpade så fort och ineffektivt, och Rosco var så trött…

Valla Djurklinik ska ha en eloge för ett vänligt och fint mottagande, och rummet där Rosco fick somna in var så fint inrett med levande ljus som rörde sig sakta. Han låg på en röd filt i en Bia-bädd med huvudet i mitt knä, han var lugn och avslappnad in i det sista. Endast avsaknaden av hans andetag mot min hand avslöjade att han gått sin sista promenad över Regnbågsbron.

Rosco - saknaden är enorm, vi älskar dig så! Du finns i våra hjärtan för alltid! Vi är tacksamma för de drygt 9½ åren vi fick tillsammans, de år du förgyllde vår vardag med en härlig portion humor och stor tillgivenhet. Vila i frid.

Vill också tacka alla som på ett eller annat sätt stöttat och tröstat.