Igår morse klev jag upp i ottan, det var dags för Niska och mig att bege oss till Mjölby BK för att starta i högre klass spår. Det hade gått ett år sen sist vi tävlade, då vi i Motala fick uppflyttningen ur lägre klass.

Tävlingen startade med spåren och vi åkte ut till skogarna i Boxholm. Efter en liten pirrig väntan så kom då äntligen domarna till oss och det var dags för uppletande av spår. Niska gick rakt ut i rutan och stannade upp i mitten av denna och surrade lite innan hon gick ut lite längre ut och fann spåret. Hon vek av mot vänster och gick ett tiotal meter innan hon vände åt andra hållet. Jag hängde på och vi vart inte tillbakaropade - vi var på G !

Efter första pinnen kom vi fram till en ca 2 m bred å och jag hann att tänka "aha, hon skiter i spåret för att bada!", men istället vinklar hon av och går längs med åkanten och vips ligger där pinne nummer två!!! Efter fjärde pinnen får hon ett tapp, snurrar runt, backar tillbaka för att spåra framåt igen - till sist hörs en liten nysning och det blir åter drag i linan .

När det återstår två pinnar börjar Niska bli rätt tagen samtidigt som jag ser att tiden börjar bli knapp... Med två minuter till godo kunde vi redovisa samtliga pinnar!! Phu, lite svettigt var det!!

Tillbaka på klubben var det lydnaden på tur. Vi värmde upp vid sidan av planen och allt kändes toppen, Niska var alert och fokuserad..., ända tills vi äntrade planen! Det var som om luften gick ur henne och ALLT var läskigt! Hon sneglade på domarna och övriga funktionärer och när tl kom fram med tungapporten, ja då såg det ut som om hon trodde att denna skulle banga till henne med den.... Således gick lydnaden inte alls som jag förväntat mig utan det kändes lamt och bitvis riktigt eländigt. Men trots allt så utförde hon samtliga moment så vi fick betyg på dem om än låga siffror. Efter lydnaden så visade det sig att vi skrapat ihop 160,5p och det behövs 200 för uppflyttning. Nu hängde det på platsen, vi behövde fullt där. Och det fick vi  !! Men ack, ack, ack så nervöst det var!!!

Nu återstod uppletandet där jag behövde få minst 6:or för att få ihop till totalen..., nervöst igen! Niska jobbade kanonfint och fick in de fyra föremålen i rask takt. Domarna drog lite för dåliga avlämnanden och tugg, men poängen skulle räcka till!

Vi blev uppflyttade och kom 3:a med 494,75 poäng ---> Elit nästa

Nu ska vi suga på karamellen och njuta av resultatet för att sedan komma igång och träna för nya mål under nästa vår. Med andra ord, årets tävlingssäsong blev kort!

Sist men inte minst: ett stort TACK för alla grattishälsningar vi fått, framför allt på FB!!! 

 
Min duktiga lilla Niska   

Idag har vi varit i Motala och tävlat lägre klass spår. Vi drog startnummer 6 och det visade sig vara samma spår och spårläggare som sist... Påsläppet gick kanoners, spikrakt fram till vinkeln där det blev en extra snurr i vinkeln vilket kostade oss en enhet (9-9). Sen bar det iväg och vi missade (precis som sist?) den första pinnen med tanke på avståndet och den andra pinnen blev således vår första. Sedan verkade hon lite ”lost”  igen och det började mala en tråkig tanke på att behöva bryta spåret – men då plötsligt verkade hon få nos på det igen vilket senare bekräftades av ytterligare en pinne (antagligen den 4:e…). Efter detta var det rena autobahn, inga mer bekymmer tillstötte .

Nästa punkt på dagordningen var budföringen och här fick vi dagens enda nolla! Skyttens placering var lite tokig, så när vi vände upp undrade jag just vem av dem hon skulle välja – naturligtvis blev det skytten ... Nu var det ju ingen dubbel-tia som jag väntat mig på detta moment eftersom hon gapar rätt så bra... , men även en femma hade ju känts gott. Vi fick 213p på specialen och gränsen för uppflyttning är ju 210... PUH!

Platsliggningen blev en lugn föreställning. Niska pep precis när jag lämnade henne (separationsångest ) men låg sedan fint (9-9). Vårt lydnadsprogram gick ungefär så bra som jag förväntan mig; lite startljud här och där men inget ihållande gapande. Hennes attityd på planen var positiv och glad, stundtals med bra fokus, men vi har mycket kvar!!! Ser man till kommentarerna på protokollet så kan det ju tolkas som om hon gick och gapade hela tiden, men så var inte fallet. Oftast blev det lite ljud precis vid igångsättandet. Det roliga är ju att hon de senaste två tävlingarna faktiskt klarat lydnaden uppflyttningsmässigt, så förhoppningsvis är vi på rätt väg!  

Hon kämpade på bra och höll gott tempo programmet igenom trots den svallande värmen. Sedan blev det en olidlig väntan innan prisutdelning. Skulle det räcka??? Det gjorde det och jag blev skitglad - äntligen! Nu kommer vi att under hösten/vintern ta oss an alla nya moment och det ska bli kul! Visserligen har vi varit där och nosat lite allaredan, men nu kommer det att kännas ännu mer aktuellt liksom och en del moment kan vi ju skippa helt och hållet, skönt!

Imorgon börjar jag jobba igen så en bättre avslutning på semestern kunde jag ju knappast ha fått!!!  

Känns som det är hög tid att skriva några rader igen… Får börja med att tacka för alla gratulationer och glada tillrop i gästboken gällande Niskas godkända M-test!

M-testet gick av stapeln i söndags och måste väl egentligen anses som det mest meningslösa testet för mig som enskild hundägare, vilken nytta har jag av det? MH:t behövs ju för att få deltaga i lkl och uppåt, men M-testen?  Nåja, det är ju alltid kul att se om hunden beter sig som förväntat och i Niskas fall var det solklart. Hon gjorde ett lite annorlunda intryck redan från start (för de som inte känner henne!), när den för henne helt främmande tävlingsledaren skulle gå iväg med henne, bort från hennes  matte!  Hon kastade sig då bakåt och försökte illspringa tillbaka.

 Naturligtvis, ingen kan leda bort henne från mig utan problem – inte ens träningskamraterna som hon känner så väl… Kampandet var det inget fel på i alla fall, men sen var det dags för det lilla bytet. Precis som på MH:t så gav hon blanka fan i att springa efter den lilla rosa trasan, så där blev det inga poäng att hämta.  Å andra sidan jagar hon ju inte de fyrbenta som uppehåller sig i skogen heller, å det känns bra mycket viktigare för mig. Alltså inget ont som inte har något gott med sig!

Något annat som hon missade poäng på var det sociala självsäkerheten (socialt osäker i flera situationer), sociala nyfikenhet (neutral, låter sig klappas) och socialt samspel (svarar svagt på lekinviter). I det vardagliga innebär det att hon passerar folk utan att bli det minsta intresserad, hoppar inte upp på dem och smutsar ner deras kläder samt att hon skiter i vår granne när han försöker ropa henne till sig när vi tränar … Hennes allmänna ointresse för folk var en av anledningarna till att jag la av med söket – det var svårt att få henne gilla figgarna fullt ut, minsta lilla ”släpp” och hon sprang tillbaka till mig – vid fastrullen ”slapp” hon gå fram…

Koncentrationen (koncentrerad i viss omfattning men med längre avbrott) känns ju igen från träningssituationen, hon måste kolla mycket annat som händer runt omkring henne. På testen hade hon lite bekymmer om husse som var med och filmade (filmen kommer så småningom), honom som hon inte ägnar så stort intresse av annars... Som t.ex igår; då släppte jag ut henne när han kom hem men trots att det är endast 5 meter från ytterdörrren till garageuppfarten, iddes hon inte gå fram och hälsa  – nej, hon ville in till mig igen. DET tycker även jag är liiite nördigt!

Poängen slutade på 360 och var dagens lägsta. Summan av kardemumman var att jag fick en bedömning som jag tyckte stämde väl överens med min hund – hon må ha sina svagheter, men hon är ändå världens bästa Niska !

Efter M-testen var det dags att infinna oss för exteriörbedömningen. Det som tog mest tid här vara att fastställa vilken tand som fattades, och till slut kom de fram att numret överensstämde med veterinärens. Trots all frånvaro av päls vart hon godkänd och det var övervägande 1:or i protokollet.

Titeln KORAD var ett faktum ! Bilder från M-testen, såväl på Niska som på de 6 andra kullsyskonen som var med, finns att skåda på Pixbox! Passar på att tacka Mats som ställde upp och plåtade oss!

För övrigt när det gäller hundträningen har det varit riktigt skralt av den varan i ett par veckors tid. Min syster, bosatt i Bangkok, var hemma en vecka i början av juni och sen har det öst på med en drös med avslutningsfester på barnens alla aktiviteter. Igår var det deras absolut viktigaste avslutning, skolavslutningen – nu är det sommarlov ! Men i 3 veckor till får de trots allt gå till Fritids, än har inte vi semester. Nu är jag ordentligt träningssugen och hoppas att sommaren kommer tillbaka, lite väl tidigt för höstväder nu!

Idag väcktes jag 09.30 av att mobiltelefonen ringde. Det var Annelie som ringde och frågade om hon fick låna Niska. Hon frågade flera gånger om hon ringt och väckt mig, men jag försökte neka till detta – sova så länge? Näää… Men hon hörde att jag ljög. Naturligtvis.

Igår morse blev det ingen sovmorgon. Det var nämligen dags för oss att försöka oss på ett lägrespår igen, denna gången på hemmaplan. Mia och Linda hade åkt ner från Finspång för att heja på oss och Mats/Ivan som skulle vara med på högrespåret.  När vi kom ut till spåret möttes vi av Christer (som har Iaxedex Balder) som var vår spårläggare, precis i höstas. Efter en kortare väntan dök domarparet upp och vi begav oss mot påsläppet. Niska visade spårintresse på vägen dit ut, men när det var dags att skicka ut henne verkade all fokus vara som bortblåst. Hon irrade runt de närmsta 5 metrarna innan hon sist fick fäste och spårade iväg. Vinkeln fixade hon galant och snart dök första pinnen upp. Efter lite lek och godisutdelning var hon på G igen och det dröjde inte länge förrän pinne 2 var i hamn. Sen var det liksom slut…, hon spårade iväg mot vänster, det var drag i linan och hon såg ut att spåra målmedvetet så jag hängde naturligtvis på. Lite senare började hon irra omkring i mindre björksly och jag anade att detta var fel, ropade tillbaka henne och begav oss åt det håll vi senast hade haft spåret. Hon rörde sig vida omkring och letade efter spåret men fick aldrig något fäste, till sist började tiden tryta och jag insåg att det åter igen var kört. Tråkigt!

Fel spårpinne...

När vi kom tillbaka till bilen frågade Christer om jag ville gå spåret igen, resten så att säga, och det ville jag naturligtvis göra. Vi hoppade på efter första vinkeln och passerade där pinne 1 och 2 legat. Efter det fortsatte hon sedan rakt fram denna gång, alltså INTE åt vänster… Hade vi bara kommit lite längre ut när hon letade sist, så borde hon kunnat få nos på det igen. Så kan man naturligtvis enkelt spekulera när man har facit i hand… Hon slog lite fel i ett par vinklar och gick inte noggrant i spårets kärna utan passerade t.ex på fel sidor om stenar och stubbar, och vid sista vinkeln ville hon vinda in spåret och gena, men lyckades dock hitta resterande pinnar.

Från och med nu kommer det tränas på att få ner nosen och bli mer noggrann, hon ska inte få röra sig framåt såvida hon inte fått fäste ordentligt – för då kan det gå som det gjorde igår!

I väntan på att alla ekipage skulle komma hem från skogen tränade Mia, Linda och jag lite lydnad. Niska gick riktigt fint idag, så hade vi kommit runt spåret hade det kanske inte varit omöjligt att vi klarat oss…, spekulationer igen!

Ikväll var jag ute och la två spår till henne, ett på en vall och det andra i skogen, båda ca 250m och med två apporter vardera samt bitvis stråk med godis. Jag hade min plan klar – hon skulle inte få gå iväg förrän hon doppat ner lilla nosen i backen och givetvis i spåret. Nu spårade hon enligt alla mina önskemål, så det var bara hänga på! Hon gick jättefint i spåret, missade inga godisbitar, vinklar eller apporter – nästan irriterande duktig! That’s life!

Lägreklass spår i Norrköping idag. Inte min dag idag! Det började med att jag vaknade till Zeddes mobil som var ställd en halvtimme efter min ordinarie ”uppgång” just ifall att jag inte skulle vakna till min. Min telefon ringde INTE, jag hade glömt att den var förinställd på att larma endast vardagar, SUCK! Nåväl, jag hann i tid och jag hann även se till att jycken fick göra ifrån sig.

Jag drog startnummer 8 och när jag kom fram till mitt spår så kände jag genast igen det: Rosco och jag hade fått det spåret ett X antal år tidigare med facit att vi bröt… Till och med den ena domaren mindes att jag haft det spåret tidigare med min dobermann – imponerade, vilket minne! Nu tänkte jag att jag skulle ta revanch på spåret, inga ”bad feelings” i bakfickan! Spårupptaget kändes hyffsat (10-10) och vi var iväg. Det dröjde inte särskilt länge tills pinne nummer 1 var funnen, glad ihågen bad jag henne fortsätta och det bar iväg, iväg, iväg…. Alldeles för långt utan pinne och jag tänkte: ”Jaha, igen”! Då hittade hon en pinne till och sedan ytterligare en till, den sista var väldigt lång. Det var slutapporten! Det blev till att traska ut på vägen och ansluta oss till domarna som satt och fikade vid bilarna. Jag sa att det var kört, men de båda tyckte jag kunde fortsätta och ta det som en träning, med min 5:a på spåret så var det ju ok att fortsätta. Så fick det bli.

När vi kom tillbaka till klubben var platsliggningen nästa punkt på schemat. Usch, hade varit mycket bättre att få blåsa ur henne på en budföring först! Platsens akilleshäl är när jag lämnar henne, då vill hon efter sin mamma… Något krypsteg och lite pip, sen låg hon fint (9-8,5). Budföringen blev ännu värre än väntat, hon började gapa på mottagaren i höjd med skytten, dvs halvvägs och hon skällde även ett skall mig – vilka dumheter!

Så var det då slutligen dags för lydnaden och vi lyckades höja medelpoängen från 6,3 till 7,7! Yes, riktigt skojigt, lite kvitto på att träningen går åt rätt håll. Vi fick medelpoängen 231,25 vilket med god marginal höll uppflyttningspoäng. Om vi hade vi haft med 2 pinnar till från spåret hade saken varit biff! Om, om, om…

På söndag har vi en andra chans… Vad tror ni att vi kommer att träna i veckan???