I söndags styrde vi kosan till Småland, närmre bestämt Tranås. Mia och Irma åkte med oss, Irma och Niska överröstade bilstereon den första milen - damerna var laddade... När vi kom fram till Tranås var spåren klara att gå ut, Mats hade antagligen kämpat hårt! Irma var först ut och löste sitt spår lysande, det var värre för matte Mia som hade fullt sjå att hänga med i backarna .

Niska under uppletandet

Niska var minst lika duktig hon om man bortser från en vinkel där det var lite snurr, men det får nog jag ta på mig... Eftersom det var snötäckt mark såg jag ju vart spåret gick, men inte att det vinklade åt höger strax därpå - det KÄNDE Niska. Pinsamt tråkigt att stå och hålla igen en hund som är på spåret, men skönt att hon är mer envis än vad jag är ! Snart är det barmark igen och då lugnar hennes matte ner sig . Får väl glatt erkänna att spåret höll på att ta musten ur mig också , för att inte nämna den stackars handen som spårlinan virades runt...

Även Ivans spår gick jättebra, så alla var nöjda å glada inför nästa prövning - uppletandet. Rutan verkade, precis som Mats sa, vara svår fast den såg busenkel ut. Niska jobbade si så där, hade sina egna åsikter om vart hon skulle hålla till... Jag får nog börja träna mer korridorer igen för att få till lite raka skick och därmed kunna styra arbetet lite bättre.

Ivan i full fart över stock och sten

Irma i startgroparna

Avslutningsvis körde vi lite lydnad på den vattensjuka planen. Niska fick börja med två budföringar med Mia som mottagare, Mats skötte pistolen. Den lilla hunden låg som en streck över planen och brydde sig inte om skotten, hade hon kunnat så hade hon nog skjutit själv i god Vilda Västern-anda - för hon tycker att det är galet skoj att få springa fram och tillbaka ! Lydnaden hade jag inga större förhoppningar om eftersom vi inte verkade befinna oss på samma planet, lilla loppan och jag, och jag kände det som näst intill meningslöst att ens försöka. Men faktiskt så gick det helt ok när vi väl kom igång! Naturligtvis måste jag tänka på att variera mitt val av träningsplatser framöver, så hon inte stressar upp sig som idag. Å så vitt jag vet kommer det inte att hållas någon brukstävling på min lilla fotbollsplan...

På kvällen var hon faktiskt lite trött, hon låg och snarkade med huvudet nerborrat i sin egna lilla kudde; grabbarnas avdankade sittpuff!