I söndags styrde vi kosan till Småland, närmre bestämt Tranås. Mia och Irma åkte med oss, Irma och Niska överröstade bilstereon den första milen - damerna var laddade... När vi kom fram till Tranås var spåren klara att gå ut, Mats hade antagligen kämpat hårt! Irma var först ut och löste sitt spår lysande, det var värre för matte Mia som hade fullt sjå att hänga med i backarna .

Niska under uppletandet

Niska var minst lika duktig hon om man bortser från en vinkel där det var lite snurr, men det får nog jag ta på mig... Eftersom det var snötäckt mark såg jag ju vart spåret gick, men inte att det vinklade åt höger strax därpå - det KÄNDE Niska. Pinsamt tråkigt att stå och hålla igen en hund som är på spåret, men skönt att hon är mer envis än vad jag är ! Snart är det barmark igen och då lugnar hennes matte ner sig . Får väl glatt erkänna att spåret höll på att ta musten ur mig också , för att inte nämna den stackars handen som spårlinan virades runt...

Även Ivans spår gick jättebra, så alla var nöjda å glada inför nästa prövning - uppletandet. Rutan verkade, precis som Mats sa, vara svår fast den såg busenkel ut. Niska jobbade si så där, hade sina egna åsikter om vart hon skulle hålla till... Jag får nog börja träna mer korridorer igen för att få till lite raka skick och därmed kunna styra arbetet lite bättre.

Ivan i full fart över stock och sten

Irma i startgroparna

Avslutningsvis körde vi lite lydnad på den vattensjuka planen. Niska fick börja med två budföringar med Mia som mottagare, Mats skötte pistolen. Den lilla hunden låg som en streck över planen och brydde sig inte om skotten, hade hon kunnat så hade hon nog skjutit själv i god Vilda Västern-anda - för hon tycker att det är galet skoj att få springa fram och tillbaka ! Lydnaden hade jag inga större förhoppningar om eftersom vi inte verkade befinna oss på samma planet, lilla loppan och jag, och jag kände det som näst intill meningslöst att ens försöka. Men faktiskt så gick det helt ok när vi väl kom igång! Naturligtvis måste jag tänka på att variera mitt val av träningsplatser framöver, så hon inte stressar upp sig som idag. Å så vitt jag vet kommer det inte att hållas någon brukstävling på min lilla fotbollsplan...

På kvällen var hon faktiskt lite trött, hon låg och snarkade med huvudet nerborrat i sin egna lilla kudde; grabbarnas avdankade sittpuff!

Nu är det åter sjukdomstider som härjar i familjen… Pontus var riktigt förkyld förra helgen, med hosta och feber. Han tillfrisknade dock snabbt denna gång, men på torsdagen var det Wictors tur. De ringde från skolan under förmiddagen och sa att Wictor inte mådde bra, så Zedde åkte hem och tog vård av barn – 38,5 i feber hade Wicke och förutom febern hade han ont i halsen.

På fredagen var jag hemma med honom och denna dag började även jag få symptom, USCH! Som grädde på moset har Niskas öron sett fula ut den senaste veckan och det har inte hjälpt att köra med öronrens. Vi hade en tid på Jägarvallen på fredagseftermiddagen där det konstaterades att hon hade en kraftig öroninflammation. Niska har även fått lite fula små fläckar utanpå öronen, troligtvis av att hon kliat sig. Veterinären trodde inte det kunde vara skabb eftersom hon då borde ha kliat sig mycket och även på andra delar av kroppen, men menade på att jag kunde ge en dos SpotOn då det är fritt från biverkningar  och även fungerar i förebyggande syfte samt har en avmaskande effekt. Så därför var det aktuellt med att väga hundarna och Niska hamnade på 33kg!!! Sen hämtade jag Rosco, 75 cm i mankhöjd, och han vägde 32,8… Rosco har inte ett gram fett extra, men Niska – ja, hon är allt lite småmullig.

Sen blev det blev raka vägen till apoteket för att där vänta ca en halvtimme för att få ut dropparna. Under väntetiden fick jag sitta och lyssna på ett par upprörda damer på 70+, de kunde inte fatta hur det kunde ta så lång tid – nästa gång skulle de minsann ta apoteket i Tannefors! Så tji fick jag, jag som trodde att livet pensionär blev mer harmoniskt, ingen stress och jäkt…….

Idag lördag var det dags för SBS årsmöte som skulle gå av stapeln i Norrköping. Innan mötet, kl 13.00, hade Mia, Mats och jag planerat in lite träning. Jag kände mig inte alls pigg på morgonen men kurerade mig med Nezeril, Renexin och Ipren och  började känna mig någorlunda fit for fight innan Mats kom och hämtade upp oss. Niska kom ut som sista hund och sprang självmant ner dit Irma och Ivan tränat tidigare, hon hade sett oss från bilen och var laddad. Bestämde mig för att börja passet med några budföringar, för att låta henne få slösa lite på överskottsenergin. Hon var full av energi, sprang som ett skållat troll och skallmarkerade mottagaren… Vid det tredje försöket fick Mats hålla en näve fylld med godis framför nosen på henne, allt för att slippa skallet, och då vart det lugnare. Hon har verkligen lagt sig till med ovanor sen den dubbla budföringen i Motala i höstas då deras revolver klickade på första försöket.

Framme - Norrköpings BK

Efter budisarna var det dags att prova lite fritt följ och jag blev glatt överraskad! Trots att hon var så på hugget så kunde hon ställa om sig och gick ett tyst, fint och koncentrerat fritt följ! Dejligt! Vi hann med två pass var innan årsmötet och på det andra passet dammade vi av apporteringen, vilket visade sig vara MYCKET välbehövligt! Vid första försöket med metallapporten så TRAVADE hon in! Men vad att vänta? Tränar man inte momentet på nästan ett halvår, så kan man väl bara inbilla sig att det ska sitta, vara kanon? Efter en liten påminnelse om hur tempot ska vara, så gick det bra – såväl tung som metall.

Årsmötet avklarades relativt snabbt och det var trevligt att träffa många av de som jag bara haft mailkontakt med, framför allt då ordförande Lena Lundin . Jag fick en fin bukett tulpaner för arbetet med hemsidan och det känns kul att mitt arbete uppskattas!

Efter mötet bestämde vi oss för att ta ett pass lydnad till var. Jag jobbade åter igen med Niskas tysta attityd och efter liiite knorr löste det sig och gick bra. Sammanfattningsvis kan jag inte vara annat än nöjd med min lilla heta schäferbrutta!

  Men stå inte bara där å tjata, kan vi inte sätta igång istället?

Ivan och Irma då? Mats har strukturerat om det sakta framförgåendet, så det såg riktigt bra ut idag. Han ska också börja använda sig av ”min” teknik i fria följet för att få Ivan mer lugn och fokuserad, håller Mats i där kan det nog bli riktigt bra! Irma var för dagen lite disträ, Irma kan mycket bättre än vad hon idag uppvisade – men har man inte bajjat på hela dagen så har man inte!

Helgen inleddes med ett besök i sporthallen på fredagskvällen, Wictors lag skulle spela en liten uppvisningsmatch i första pausen när Linköpings Innebandyklubb spelade en div.1 match.

Smågrabbarna tyckte naturligtvis att det var lite häftigt att stå bakom de stora grabbarna då dessa skulle springa in på arenan, genom rökridån med musiken dånande i bakgrunden. Röken lade sig som ett tjockt täcke även i hela korridoren där vi stod innan vi blev uppsläppta på läktaren… Smågrabbarnas uppvisning blev som sagt en kort historia, men Wictors lag hann att få in ett mål – så de gick av planen som segrare. Det gjorde även Linköpings stora grabbar lite senare.

På lördagen stod det hundträning på schemat. Strax efter klockan 10 var vi (Mia, Mats och jag) ute i skogen och knallade ut våra spår. När detta var klart och vi intog lite kaffe, ja då plötsligt började det krylla av orienterare… De kom från Irmas spår och fortsatte över vägen för att forcera vidare på Niska och Ivans sida. En hel drös. Till och med en stavgångare vart avsläppt där, han tog sina stavar och knallade in på Irmas spår...Men, men – vad hade vi att välja på? Det var bara att ge sig i kast med våra uppgifter och se vad som hände. Niska fick börja och då med ett litet godisspår på en 8-10 meter innan det var dags för det riktiga spåret. Upptaget strulade lite idag, men hon kom iväg för egen maskin till sist. Vid de första hittade apporterna hade hon trögt att starta upp och spåra igen, något som faktiskt lyst med sin frånvaro ett tag nu. När hon väl sätter igång igen så är det minsann inget fel på intresset, så nog är det märkligt att hon gör så där! Efter en stund börjar Mats att ropa på på oss, han menade på att han inte hade gått där. Niska låg på som en tok, jättefokuserad på sin uppgift så jag vägrade lyssna – tänkte att Mats har nog fel, Niska hittar snart en apport som bekräftar det hela. Å så har jag ju lärt mig att lita på min hund… Till sist insåg jag att Mats kanske hade rätt, kunde det vara ett orienterarspår som hon gått över till??? Antagligen! Efter ett nytt påsläpp kunde hon spåra vidare till slutet.

Ivan hade det om än ännu rörigare än Niska, då Mia hade typ lagt en vinkel precis vid en orienteringskontroll…tjena kompis!
Irma fixade tydligt sitt första förledningsspåret och fortsatte där jag traskat, men sen blev även hon lockad att byta spår vid minst två tillfällen. Det andra var ett för mycket, så Mia selade av och därmed gick Irma miste om den goa kattmaten som väntade.Sen var det dags för ett besök på McDonals, skönt att komma in i värmen och få sitta ner en stund. Mia, som är svag för deras mjukglass, bjöd idag laget runt. Och visst är den god!Avslutningsvis blev det lite lydnadsträning på klubben. Bruksschäfrarna klarade av lydnaden bättre än spåret. Jag lät Mia klicka åt oss på fria följet, det är bra att ha ett par extra ögon som ser perfekt ur den synvinkel jag själv inte ser! Niska gick mestadels i fin position och med en för dagen strålande kontakt – hon som annars har en tendens att lätt bli störd och tittig så fort något finns att titta på.
Kameran var med, men i skogen var det för mörkt, på lydnaden för kallt... Några blev det dock, de kan ses här.Idag, söndag, har jag haft en riktig fixardag, och för en gångs skull också fått mycket gjort. Niska var ute och sprang med Annelie i morse, nu ska vi ha lite momentträning nere i källaren.