Nu återstår bara 2 dagar av min 6 dagars långa påskledighet och den inleddes på onsdagen med att Pontus fyllde 10 år! Hjälp vad tiden går fort...!

På skärtorsdagen var det dags för lite samträning med Mia och Mats, även Linda var med - kul! Vi började med att köra upplet och Niska var först ut. Hon hittade 4 av de sex utlagda föremålen relativt enkelt och snabbt, men for som en skottspole fram och tillbaka i rutan. Vet inte om jag orkar ägna så mycket tid på att få till ett systematiskt letande, vi har ju så mycket annat viktigare att lägga krutet på. Om jag någonsin kommer upp i högre klass kanske jag ångrar mig, men just nu... njae.

Efterföljande lydnadspass inleddes med lite apportering, såväl trä som tung. På gripande och fart fanns inget att anmärka, däremot så är det mycket tugg vid ingångarna. Fick lite goda tips av träningskamraterna som är väl värda att prova. Fria följet var det lite si och så med, stundtals gick hon riktigt fint men ljudade däremellan. Det roliga är att hon fort kommer upp vid sidan och är tyst vid sidan efter att jag gått ur position, så det ger mersmak att fortsätta vår påbörjade strategi.

Testade även krypet men här har vi mycket att träna på med betoning på mycket! (När jag kom hem på kvällen körde jag lite kryp i hallen och då gick det genast mycket bättre. Hon lyckades krypa lugnt och bibehöll rätt position och förflyttade då bakbenen rätt, vi får fortsätta att nöta vidare.) Som avslutning på kvällens pass fick hon gå en budföring med Linda som mottagare. Jag trodde faktiskt att skallet skulle utebli men när hon hade ett par meter gav hon upp ett avgrundsvrål.... Stackars Linda, hon hade nog inte riktigt föreställt sig hur min lilla loppa beter sig!

I fredags morse, direkt efter morgonpromenaden, så stannade jag till på fotbollsplanen för att träna lite framförgående (jag glömmer ju alltid de där momenten MED koppel..). Brandslangen från promenaden stoppades ner i fickan och vi satte igång och träna. Hon jobbade jättefint och vi passade även på att klämma in lite linförighet. Även detta gick kanoners, så jag gav henne slangen och bestämde mig för att avsluta när det gick så bra. Ångrade mig dock (kände mig ordentligt taggad av det goda resultatet), stoppade ner slangen i fickan och fortsatte med lite saktagående och fritt följ. Även detta gick strålande och det var bara några enstaka ljud som uppenbarade sig! Efter dessa moment fick hon åter slangen, lugnt och fint, ingen kamp, inga kast, jag bara droppade den till henne. Måste testa detta fler gånger för att se om hon kan bibehålla lugnet fast leksak finns med på plan, hon är ju mycket lugnare när hon får ha något att bära innan träningspassen och på så sätt blir ju hennes sinnesstämning bättre när vi sätter igång. Värt att prova tycker jag!

Nu har det gått drygt en månad sen vi förlorade Rosco och även om jag inte omnämner honom så ofta här, så tänker jag desto mer på honom. Saknaden är så stor, det går inte en dag utan att han dyker upp i mina tankar. Jag tror även att Niska saknar honom massor, de hade alltid så mycket bus och hyss för sig...