På lunchrundan igår hände något riktigt läskigt, något som egentligen inte skulle kunna hända och som förhoppningsvis aldrig kommer att hända igen!

Det var en helt vanlig promenad; Niska kutade omkring med sin brandslang och uppmanade sin matte till att engagera sig lite. Rosco var på ett spralligt glatt humör, gjorde utfall mot Niska när hon kom inom räckhåll och däremellan så roade han sig med att bita och dra i kopplet; moget... När vi kommit tillbaka hem igen så vänder jag uppmärksamheten mot Niska medans Rosco uppehåller sig bakom ryggen på mig. Plötsligt hör jag ett vrål och kännner ett ryck i kopplet varpå jag vänder mig om. Först fattar jag inte riktigt vad det är jag ser, men någon sekund senare inser jag att bgb-haken sitter fast..., på hans huvud..., närmare bestämt i ögat!

SHIT! Jag släppte kopplet och fångade in honom, höll honom i ett stadigt grepp med ena armen, tog ett djupt andetag och försökte få bort karbinshaken. Själva öppningsdelen satt givetvis in mot ögat så det var inte alldeles lätt, haken satt vänd upp- och nervänd och med ett stadigt grepp i ögonlocken. Trots att jag fick bort det fort så kändes det som en evighet! Det är ingen idé att någon frågar hur det gick till, för jag har ingen aning - att det ens skulle kunna bli så här galet; helt ofattbart!!!

När den väl var borta var jag tvungen att åter igen andas djupt innan jag vågade inspektera ögat. Otroligt nog så syntes det inget,  inte på ögonlocken heller. Ögat rann lite på eftrermiddagen men det är ju ändå inte så konstigt, någon svullnad blev det dock inte.

Idag är allt som vanligt igen, ögat har slutat rinna. Rosco är en riktig kämpe som utstår och fixar det mesta! På onsdag är det dags för ultraljudsundersökning av hjärtat, och jag hoppas att medicinen gjort sitt och att det ser bra ut!

Så var måndagen snart till ända. Efter jobbet var det bara att kasta i sig maten för att sedan åka med grabbarna till scouterna. Miniorerna fick idag roa sig med att baka äppelpaj, som vi alla hjälptes åt med att äta upp innan vi gick hem. Ingen svår uppgift då de smakade jättebra!

Igår blev det faktiskt ett spår till Niska, ett spår som gick jättebra! Lite väl häftigt drag i linan under den första halvan av spåret, nästan så jag känner lite träningsvärk i högerarmen idag... Tränade också lite lydnad efteråt, men det var åter igen för mycket liv i luckan för att jag skulle tycka det var roligt. Det måste vara något som inte stämmer, hon är så gnisslig/rastlös/pipig/"you-name-it" i alla möjliga situationer (inte bara på lydnadsplanen) och just nu är hon värre än vanligt. Enda gången då hon är 100%-igt tyst är när hon sitter i bilen...

När jag kom hem från skogen så satte jag ner korgen, som jag haft med mig i skogen, på hallgolvet. En stund senare möter Zedde Rosco i full galopp genom hallen; brått hade den svarte och han såg dessutom ut att ha något i munnen som han snabbt svalde ner. Vi gick direkt till köket och kunde konstatera att resterna från middagen stod orörda där vi lämnat dem, och vi släppte därmed funderingarna på vad han pysslat med. Det gick väl ungefär 5 minuter innan det börjades ulka i vardagsrummet och när jag kommer dit så ser jag en STOR hög med otuggade Frolics ligga i en slemmig massa i Roscos korg... Han hade alltså letat upp Frolic-påsen i korgen, pressat ner den långa nosen i den lilla öppning och formligen kastat i sig de runda gobitarna. Till saken hör att den gamle svarte har lite problem med att tugga och normalt sett så har han allt att göra en stund med en hård Frolic. Han insåg ju dock att det inte fanns någon tid till att tugga utan svalde och svalde dem hela... Inte undra på att han såg svår ut när Zedde upptäckte honom!

"Frolic-tjyven"

Den sista dagen på den första månaden på det sista året på det gamla milleniumet, det var den dagen vi förlovade oss – dvs på dagen exakt 10 år sedan.  Attans vad fort det går, jag hinner inte med liksom! Precis som idag; det var mycket av det planerade som inte hanns med.
Ett  lydnadspass med Niska klämde jag in på förmiddagen och det var inte så speciellt upplyftande… Hon var i gasen ordentligt vilket resulterade i diverse oljud, hade jag varit döv så hade jag upplevt träningspasset som mycket lyckat… Ska försöka ta mig ut till skogen imorgon trots allt, låta henne få ett spår att trötta sig med – kanske ett uppletande också för den delen.Dagen till ära tog Zedde på sig rollen som kock och dukade fram en tre-rätters middag. Allt smakade kanongott och jag åt mycket mer för den goda sakens skull än vad jag borde.
Förrätt
Varmrätt

EfterrättNu sitter jag här och andas tungt, otroligt mätt och belåten. Väntar bara på att torktumlaren ska bli klar så att jag sen kan kasta mig i sängen. Årets längsta månad (som det känns i alla fall) är till ända, i morgon är det februari, våren närmar sig!

Zedde brukar muttra något om att jag är tokig i elektronikprylar, vilket egentligen inte är så passande med tanke på hur uttråkad jag är av att läsa manualer. När det inte blir som jag tänkt mig, så sitter jag och trycker, pular på de knappar som jag hittar - har jag tur så blir det som jag tänkt mig, men dock alltför sällan. Idag har utökat elektronikhörnan med en ny videokamera. En cool liten sak som inte är större en två små digitalkameror, lätt att ha med sig.

Efter en stunds pulande hittade jag knappen som öppnar upp linsskyddet, så det ser lovande ut! Funderar på att stoppa in den bifogade CD-skivan med handboken i lilla datorn och se om det kan finnas något av intresse där, men kommer troligtvis inte att göra det... Ska bli kul att kunna filma lite, såväl grabbarna som vår hundträning. Det sistnämnda är ju nyttigt om än inte alltid så uppiggande.

Imorgon förmiddag blir det ett besök på Telenor där jag tänkt uppgradera sönernas telefoner, de verkar gå i mammas fotspår när det gäller nya prylar. Deras bindningstid går ut i maj, så det gäller att se efter vad Telenor har att erbjuda om vi förlänger. För övrigt är det en helg kantad av barnens aktiviteter, så denna helg precis som alla andra kommer väl att svischa förbi i en hiskelig fart.

För övrigt så har Niska råkat ut för morgonkräksjukan... Hon har spytt och ulkat två mornar i rad nu, ett ljud som är effektivare än självaste väckarklockan. Bortsett från det så är hon lika pigg och alert som vanligt och inget tyder på at hon inte mår bra. Avvaktar vad som händer nu i helgen, annars blir det väl till att besöka farbror veterinär.

Speciellt under vardagsmornarna  sker det mesta i vårt hem i en speciell ordning som upprepas alla fem dagarna i veckan. Inte för att det ligger någon som helst planering bakom detta, det har mest bara blivit så. Numera får jag antränga mig hårt för att bryta rutinerna, att INTE göra momenten i samma ordning, för det har nämligen slutat med att Rosco börjat att dregla rejält och Niska i sin tur ligger i startgropen och gräver ner klorna i soffan när det börjar närma sig utdelningen av deras frukost!

Ungefär som Pavlovs hundar började dregla när de hörde klockan så har mina hundar gått igång på liknande sätt… När jag sedan ropar på dem, så FLYGER Niska ur soffan över Roscos Bia-bädd som står vid sidan om. Rosco i sin tur väntar en tiondels sekund så att Niska hinner hoppa över honom innan han själv reser sig och galopperar ut i köket. Cirkus Schäfermann...

Liknande förväntning har det blivit vid kloklippningen, eftersom de vet att de efter avslutad klippning brukar få en liten tuggpinne var…  Det innebär att jag måste klippa Niska sist, annars så gör hon runt och "tjatar" medans jag klipper Rosco, och hur jobbigt är det??? Avslutar jag med henne så går hon igång på sista tassen, för då är gottet nära, och betydligt angenämare för mig.Ikväll, efter avslutad kloklippning, fick dom varsin massiv tuggring istället för den lilla pinnen. Tyckte dom kunde ha det lite gott på söndagskvällen, medan jag skulle dammsuga övervåningen. När jag kom in i vardagsrummet en kvart senare låg Rosco och gnagde nöjt på sitt ring, Niska låg bara och hässjade. Jag trodde nästan att hon mådde dåligt eftersom hon inte tuggade på ringen, men när jag skulle se hur mycket hon hade kvar så gick den inte att hitta – hon hade redan käkat upp den! Det tog inte många minuter , snacka om glupsk schäfer alltså!
Så här mycket hade Rosco kvar när Niskas var slut...

Jag passade på att köra lite träning med Niska nere i källaren medan Rosco låg uppe och gnagade. Idag fick jag för mig att jag skulle klicka in att hon ska hålla hakan mot marken när hon ligger, och det gick kanonbra! Jag var väldigt facinerad, inte minst av mig själv, att det gick så enkelt! Nu blir det att tänja tiden som hon kan ligga med hakan nere, men redan ikväll så visade hon stort mått av uthållighet! Duktig Niska!


Den som spar han har

//Ewa

Har nu avslutat ett litet kortare träningspass med min träningstokiga galenpanna och kan väl inte påstå att detta pass gick till historien som det mest fantastiska…, vi har oddsen på vår sida att det blir bättre nästa gång. Har börjat shejpa lite olika tricks med Niska också, dels för att det är spännande att se hur/om det går, dels för att vi har otroligt roligt när vi håller på! Hon har en liten repetoar som hon gärna testar och har lite svårt att få till något annat däröver – vi kom en liten bit på vägen idag och det var kul att se hur förvånad hon såg ut när klicket kom: ”Vad fasen klickar du för???”

Helgen är som vanligt fullspäckad med diverse aktiviteter, och då mest för sönerna, men några luckor vigt åt träning ska jag se till att det blir. Vi kanske rent av åker ut och spårar orienterare igen…Idag dök SBS’s medlemstidning upp och därmed även 2009 års kalender. Av 476 inskickade bidrag får Niska den stora äran att pryda mars månad, skojsigt! Ytterligare en Iaxedexare hamnade i kalendern: Stefan & Troll!

Helgen inleddes med ett besök i sporthallen på fredagskvällen, Wictors lag skulle spela en liten uppvisningsmatch i första pausen när Linköpings Innebandyklubb spelade en div.1 match.

Smågrabbarna tyckte naturligtvis att det var lite häftigt att stå bakom de stora grabbarna då dessa skulle springa in på arenan, genom rökridån med musiken dånande i bakgrunden. Röken lade sig som ett tjockt täcke även i hela korridoren där vi stod innan vi blev uppsläppta på läktaren… Smågrabbarnas uppvisning blev som sagt en kort historia, men Wictors lag hann att få in ett mål – så de gick av planen som segrare. Det gjorde även Linköpings stora grabbar lite senare.

På lördagen stod det hundträning på schemat. Strax efter klockan 10 var vi (Mia, Mats och jag) ute i skogen och knallade ut våra spår. När detta var klart och vi intog lite kaffe, ja då plötsligt började det krylla av orienterare… De kom från Irmas spår och fortsatte över vägen för att forcera vidare på Niska och Ivans sida. En hel drös. Till och med en stavgångare vart avsläppt där, han tog sina stavar och knallade in på Irmas spår...Men, men – vad hade vi att välja på? Det var bara att ge sig i kast med våra uppgifter och se vad som hände. Niska fick börja och då med ett litet godisspår på en 8-10 meter innan det var dags för det riktiga spåret. Upptaget strulade lite idag, men hon kom iväg för egen maskin till sist. Vid de första hittade apporterna hade hon trögt att starta upp och spåra igen, något som faktiskt lyst med sin frånvaro ett tag nu. När hon väl sätter igång igen så är det minsann inget fel på intresset, så nog är det märkligt att hon gör så där! Efter en stund börjar Mats att ropa på på oss, han menade på att han inte hade gått där. Niska låg på som en tok, jättefokuserad på sin uppgift så jag vägrade lyssna – tänkte att Mats har nog fel, Niska hittar snart en apport som bekräftar det hela. Å så har jag ju lärt mig att lita på min hund… Till sist insåg jag att Mats kanske hade rätt, kunde det vara ett orienterarspår som hon gått över till??? Antagligen! Efter ett nytt påsläpp kunde hon spåra vidare till slutet.

 

Ivan hade det om än ännu rörigare än Niska, då Mia hade typ lagt en vinkel precis vid en orienteringskontroll…tjena kompis!
Irma fixade tydligt sitt första förledningsspåret och fortsatte där jag traskat, men sen blev även hon lockad att byta spår vid minst två tillfällen. Det andra var ett för mycket, så Mia selade av och därmed gick Irma miste om den goa kattmaten som väntade.Sen var det dags för ett besök på McDonals, skönt att komma in i värmen och få sitta ner en stund. Mia, som är svag för deras mjukglass, bjöd idag laget runt. Och visst är den god!Avslutningsvis blev det lite lydnadsträning på klubben. Bruksschäfrarna klarade av lydnaden bättre än spåret. Jag lät Mia klicka åt oss på fria följet, det är bra att ha ett par extra ögon som ser perfekt ur den synvinkel jag själv inte ser! Niska gick mestadels i fin position och med en för dagen strålande kontakt – hon som annars har en tendens att lätt bli störd och tittig så fort något finns att titta på.
Kameran var med, men i skogen var det för mörkt, på lydnaden för kallt... Några blev det dock, de kan ses här.Idag, söndag, har jag haft en riktig fixardag, och för en gångs skull också fått mycket gjort. Niska var ute och sprang med Annelie i morse, nu ska vi ha lite momentträning nere i källaren.

Årets första femdagarsvecka på jobbet är snart till ända, det är redan fredag imorgon! Tänk vad snabbt man kommer in i rutinerna igen, nu har till och med barnens läxor börjat trilla in igen.

Vädret lämnade mycket att önska, så några leriga träningspass ute har det inte blivit. Tränat har vi dock gjort inomhus, varje kväll, till glädje för den galna schäfern.  Av naturliga skäl blir det inga inkallningar och framåtsändanden, men det finns så mycket annat att fila på t.ex ingångar och stegförflyttningar under tystnad. Faktum är att det gått riktigt bra stundtals, och börjar hon ljuda så går jag helt sonika ut ur rummet en liten stund. Det verkar fungera bra faktiskt, även att jag ”ratar” henne när hon låter. Det sistnämnda har jag inte kunnat göra vid träningar utomhus, för då har hon blivit så förtvivlat olycklig och etter värre – men inomhus verkar det vara mer ok liksom… Krypet har vi också börjat damma av lite, men eftersom vi inte kom så långt i höstas, så är det nästan som att börja om igen. SUCK, vet inte varför, men jag har så lätt att förtränga det momentet.

På lördag blir det träning ”på riktigt”, då kommer Niska att tillsammans med Ivan och Irma bli drillad  såväl i spårskogen som på appellplanen. På söndag är Niska uppbokad för en löparrunda med Annelie. Annelie är så himla nöjd med att få ha Niska som sällskap, hon tycker att Niska är sååå cool och väluppfostrad (hehe).